En dag på Tyresö


Äntligen känns det verkligen som att säsongen är igång och jäklar vad bra det känns. Att få dra på sig sina medeltidskläder och tassa omkring barfota och känna doften ifrån smedjan, dem brända mandlarna och all god mat. Höra det där särskilda sorlet av folk som pratar blandat med bjällror kring vristen och medeltidsmusik i fjärran. Känslan av att få komma hem.

Var såklart med på Sagovärldens träff på Tyresö och passade på att dra med min kompis som inte är medeltidare... ännu! Det var längesedan jag hade så kul som jag hade denna dagen, var alldeles salig flera dagar efteråt. Längtan till Visby är numera enorm! Vi har storslagna planer redan och det kryper fram nya idéer hela tiden, ja årets vecka kommer bli magisk.

Sommartyg

Nikon D7100 + Nikkor 35mm f/2D


När jag var på medeltidsmarknaden i Kungsträdgården kikade jag ju självklart på tygerna som fanns där. Att klappa på tyger är nog bland det bästa man kan göra, särskilt när man får tag i ett sådant där underbart mjukt och tunnt ylle som det på bilden. Föll pladask för färgen och känslan i tyget och kunde inte hålla mig ifrån att slå till, men det får tyvärr ligga i tyglådan och vänta lite innan jag syr något av det. Har alldeles för många projekt igång nu känner jag.

From here begins the battle.

22:46, Lördagkväll. Jag skulle behöva sy, jag har ju ändå bara två veckor på mig att bli färdig med mina klänningar. Jag skulle kunna se på film, det tycker jag ju om. Jag skulle kunna läsa, jag har ju flera böcker jag inte ens hunnit påbörja ännu. Jag skulle kunna städa, det behövs ju. Jag skulle också kunna sova, för sova behöver man. Men det enda jag klarar av att göra ikväll är att se på när min planta återhämtar sig efter helgens misshandel (den har med andra ord inte fått vatten). "Sluta vara så lat!" skriker en röst i mitt huvud. Tänk om det vore så enkelt, att jag bara är lat. Men någonstans i mig förstår jag att det beror på mitt psykiska mående, jag har ju trots allt inte haft mycket energi till annat än att klara av dagen med nöd och näppe de senaste månaderna. I stället för den där elden som brukar brinna i mig är där i stället en svag svag glöd som kämpar för att hålla sig kvar vid liv. 

 
Som ni nu säkert förstår så är det otroligt svårt för mig att hålla igång någon form av acceptabel aktivitet här på bloggen. I flera månader har jag haft en klump i magen av det, dåligt samvete. Men för vad? Jag har aldrig velat blogga för någon annans skull än min egen, men någonstans på vägen är jag rädd för att den inställningen hamnade på villovägar. Men ju sämre jag mår desto mer inser jag ju, att driva en blogg ska vara roligt. Helst ska det komma av sig självt, men det gör det inte nu. Med tanke på att jag nu också har mycket annat att tänka på och framförallt prioritera så har jag kommit fram till att bara uppdater när och om jag känner för det, punkt. 

I skrivandes stund är jag inte så motiverad att skriva ner allt om mitt mående. Men hjälp är på väg och jag håller tummar och tår för att det ska kännas bra med alla jag möter på vägen. Tänk om jag, om kanske ett år från nu, mår lite bättre och jag känner igen mig själv. Vad fint det hade varit.

Jag är inte säker på varför jag kände behovet av att meddela detta. Kanske är det för min egen skull, att det i och med detta inlägg blir en officiell start på resan till att må bra igen. Ja, jag tror nog det är så.